Vi delar ut diagnoser som om de vore glasögon
Om adhd, vår slapphänthet – och de som försvinner i samtalet
Två bilder.
Den första: en tv-soffa. Framgångsrika människor som berättar om sin adhd. Hur den förklarar rastlösheten, drivet, framgången. Programledaren nickar. Det är varmt och befriande.
Den andra: ett rum på ett statligt ungdomshem. En pojke på sexton som varit placerad fyra gånger. Han äter adhd-medicin, som var tredje pojke där inne. I befolkningen gör var tjugoåttonde det.
De två har samma diagnoskod. De har ingenting annat gemensamt. Och det är bara den ena av dem som får vara med i samtalet.
Det här är en protest. Inte mot adhd – draget finns, det är ärftligt, och den som påstår något annat förlorar diskussionen på fem minuter. Protesten gäller vad vi gjort med det. Sverige har gjort adhd till en diagnos man kan köpa för 22 000 kronor med leverans inom två veckor och fyra månaders amfetamin på köpet. Vi kallar det generositet. Det är slapphänthet. Och priset betalas av pojken på ungdomshemmet.
Varför jag lägger mig i
Jag är inte psykiater. Jag har aldrig utrett ett barn. Så vad gör en ledarutvecklare i det här samtalet?
Samtalet har flyttat in till mig.
I över tjugo år har jag arbetat med chefer, entreprenörer och grupper, och hela det arbetet vilar på ett antagande: att människor kan växa bortom den bild de har av sig själva. De senaste tio åren har någonting ändrats i rummet. Allt fler kommer med en diagnos – inte som en upplysning utan som en gräns. Så här är jag. Så här långt kan jag komma. Det här är varför det inte gick.
Jag har inget mandat att säga om diagnosen är rätt. Men jag har tjugo års erfarenhet av vad som händer med en människa som tror att hennes egenskaper är fasta, och vad som händer när hon slutar tro det. Det är precis det forskningen om biologiska förklaringar mäter. Därför är frågan min, lika mycket som psykiaterns.
Och den utspelar sig inte längre på BUP. Var tionde kvinna under trettio hämtar ut adhd-medicin. De sitter i ledningsgrupperna jag arbetar med. Deras chefer frågar mig hur de ska leda dem. Psykiatrin äger diagnosen, skolan äger debatten om barnen, patientorganisationerna äger berättelsen. Ingen äger frågan om vad som händer när en tiondel av arbetskraften lärt sig förstå sig själv genom en diagnoskod. Den hamnar hos oss som arbetar med människor i arbete. Vi har varit för tysta.
Mina intressen, för ordningens skull: jag säljer ledarutveckling och tjänar på att människor tror att de kan växa. Jag säljer inga utredningar och inga läkemedel.
Chefen som utredde andras barn
En chef jag arbetat med hade som yrke att utreda barn – språksvårigheter, bland annat. Någon som varje dag satt på rätt sida om bordet med skattningsskalorna i handen.
I vuxen ålder fick chefen själv diagnosen adhd. Och vågade inte berätta det för sin egen chef. Av rädsla för hur det skulle tas emot.
Tänk på vad det säger. En person som professionellt delar ut etiketter, som vet exakt hur en etikett fungerar i ett system, och som därför vet att den inte går att ta tillbaka. Diagnosen är en trend i tv-soffan och en hemlighet på jobbet – samtidigt. Det är inte en motsägelse. Det är vad som händer när vi gör ett drag till en kategori: den som vill ha den får den som identitet, den som får den mot sin vilja bär den som risk.
Vad jag hittade när jag läste forskningen
Jag gick igenom den. Inte debatten – forskningen. Svenska registerstudier, metaanalyser, Socialstyrelsens egna rapporter, Cochrane. Det blev ett whitepaper på tio tusen ord. Här är kärnan, utan årtalen.
Draget är ett kontinuum, och gränsen är ett beslut. Svenska tvillingforskare har visat att barn strax över diagnosgränsen inte är genetiskt annorlunda än barn strax under. Samma gener, samma ärftlighet, hela vägen. Det finns ingen biomarkör, inget test, ingen bild. Det är som om vi kallade alla över 185 centimeter för långvuxna och skrev ut medicin – och sedan sänkte gränsen till 180, vilket är ungefär vad diagnosmanualen gjorde 2013.
Barnen har inte förändrats. Linjalen har. Karolinska Institutet frågade föräldrar till nitton tusen nioåringar samma frågor varje år i ett decennium. Andelen barn på diagnosnivå låg stilla. Andelen med en diagnos i registret femfaldigades. Socialstyrelsen räknar nu med att var sjunde pojke kommer att ha diagnosen. Den internationella forskningen landar på var fjortonde.
Födelsemånaden avgör. Barn födda i december har nästan dubbelt så höga odds att få diagnosen vid sex års ålder som barn födda i januari. De är inte sjukare. De är yngst i klassen. När föräldrarna själva skattar barnen försvinner skillnaden – den finns bara i skolans ögon. Det är som om vi diagnostiserade de kortaste i klassen med växtstörning och mätte dem mot de längsta. Danmark låter sent födda barn börja skolan ett år senare. Där finns ingen effekt. Sjukdomen försvann med en kalender.
Trauma ser ut som adhd på en blankett. Pojkar på SiS: var tredje. Flickor på HVB-hem: var fjärde. Barn till föräldrar med försörjningsstöd: dubbelt så ofta. Antingen är barn som utsatts för våld och uppbrott nio gånger mer genetiskt belastade än andra – eller så behandlar vi frostskador med solkräm för att huden är röd i båda fallen.
Medicinen är belagd i tolv veckor. Korttidseffekten är bland de bäst bevisade i psykiatrin, och det ska sägas rakt. Men SBU:s slutsats står kvar: nyttan bortom sex månader går inte att bedöma. Vi ger medicinen i åratal. Det är som om vi godkänt en bro för tolv veckors trafik och låtit den stå i tio år. När holländska forskare lät barn som medicinerat i två år byta till placebo utan att veta om det, märkte sex av tio ingen skillnad. Och att amfetamin lugnar barn med adhd bevisar lika lite som att kaffe piggar upp bevisar att trötta lider av kaffebrist – det lugnar alla, vilket visades redan 1978.
Pengarna. Det enda läkemedel i Sverige som kostar förmånen mer än Elvanse är blodförtunnande till gamla med förmaksflimmer. Förra året passerade Elvanse en miljard kronor i försäljning och gick in i sällskapet av cancerläkemedel, ögoninjektioner för äldre och fetmasprutor. Ett amfetaminpreparat till barn och unga vuxna.
Den godtyckliga gränsen – whitepaper, 31 sidor
Elva avsnitt, 130 referenser med länkar, inklusive forskningen som talar emot mig. Ange din e-postadress så får du pdf:en direkt här på sidan.
tack. här är den.
öppna whitepapret (pdf)Den som började tro på det själv
I en svensk studie intervjuades vuxna som nyligen fått diagnosen. Nästan alla var lättade. Det ska sägas. Men hälften beskrev också något annat. En deltagare berättade om att ha läst på om vad adhd "typiskt" innebär, börjat tro på det – och blivit det. En annan sade sig numera kunna bete sig hur som helst, för man var ändå alltid ursäktad.
Det där är inte anekdoter. Det är ett mätt fenomen: en biologisk förklaring av psykiska besvär minskar skulden och ökar pessimismen om att bli bättre, i samma rörelse. Det är som att få en karta över varför man går vilse – och sluta leta efter vägen.
I mitt arbete med ledare och entreprenörer ser jag det varje vecka. Arbetet handlar sällan om adhd. Det handlar om att avvänja människor från tanken att adhd är det som står i vägen. Under diagnosen ligger nästan alltid något äldre: skammen över att ha varit annorlunda i skolan, skulden för år av uppskjutande. Det är den som ska lösas upp. När den gör det slutar symtomen vara ett bevis på något.
Jag har sett motsatsen också. Människor som fått diagnosen bekräftad och utbyggd av behandlare, som fungerar bättre på jobbet och långsamt tynar bort. Frågan är vems funktion som optimerats.
De som försvinner i samtalet
Här är det jag egentligen vill säga.
Samtalet om adhd ägs av dem som har minst behov av det. Det är som om debatten om fattigdom fördes av dem som har det trångt i sommarstugan. Och det kostar pojken på ungdomshemmet fyra saker.
Det kostar honom kön: tre av fyra barn väntar över en månad på utredning, och kön fylls av dem som ligger närmast gränsen. Akuten är full av skrubbsår medan hjärtinfarkten sitter i väntrummet.
Det kostar honom pengarna: den som kan betala går före till ett privat bolag med diagnosgaranti. När IVO granskade tio sådana bolag hade samtliga brister.
Det kostar honom evidensen: samma KI-forskare som visat att medicinen minskar brott och olyckor har visat att effekten krympt för varje år, i takt med att mildare fall släppts in. Snart ser medicinen verkningslös ut i genomsnitt – och det genomsnittet kommer att användas mot honom. Det är som att mäta krockkuddens nytta på cyklister och dra slutsatsen att bilar inte behöver den.
Och det kostar honom respekten: när var tionde har diagnosen slutar den väga något. Läraren som hört "han har adhd" om tolv barn orkar inte höra det om det trettonde, som har det på riktigt.
Ingen har planerat det här. Skolan får ett lugnare klassrum. Föräldern får en förklaring utan skuld. Kliniken får en debiterbar diagnos. Bolaget får miljarden. Staten slipper frågan om varför skolan inte fungerar för var tionde pojke. Individen får en identitet.
Ingen tände elden. Alla står bara och värmer sig.
Vänsterhäntheten
Det är som om vi plötsligt krävde högerhänthet av alla, för att vänsterhänthet är opraktiskt.
Det gjorde vi, i hundra år. Barn fick handen fastbunden. Andelen vänsterhänta "sjönk" till tre procent och "steg" till elva när tvånget upphörde. Draget var konstant. Det var toleransen som varierade. Och vänsterhänthet är dessutom mindre ärftligt än adhd – så ärftlighet säger ingenting om huruvida något är en sjukdom. Det avgörs av vad samhället kräver av dem som bär det.
Vi slutade inte korrigera vänsterhänta för att de blev färre. Vi bytte saxar.
Några tankar framåt
Att skolan ger stöd utan diagnos, som lagen redan säger, och att det kontrolleras. Flexibel skolstart. Ett årligt utsättningsförsök för alla som medicinerar – det är det enda sättet att veta vem som behöver fortsätta. Medicin till dem där evidensen finns, inte till dem gränsflytten släppt in. Och att marknaden för garanterade diagnoser stängs.
Det är inte att ta något från någon. Det är att ge de få som behöver det tillbaka kön, pengarna, evidensen och ordet.
Jag är vänsterhänt. Det går att leva med.
Slapphäntheten går det inte.
Hela underlaget – elva avsnitt, 130 referenser med länkar, inklusive forskningen som talar emot mig – finns nedan. Läs det och säg vad jag missat.
Den godtyckliga gränsen – whitepaper, 31 sidor
Elva avsnitt, 130 referenser med länkar, inklusive forskningen som talar emot mig. Ange din e-postadress så får du pdf:en direkt här på sidan.
tack. här är den.
öppna whitepapret (pdf)Om hur det är gjort: whitepapret är framtaget med hjälp av AI. Tesen, analogierna, berättelserna och erfarenheten är mina. Researchen – omkring sjuhundra hämtningar av myndighetsrapporter och forskningsartiklar – och råtexten är gjord av AI på mina anvisningar, och omarbetad i flera omgångar. Tjugo av de bärande siffrorna har kontrollerats mot källorna i en separat körning; en rättades. Ett andra AI-system har granskat manuskriptet och fått mig att mildra fem formuleringar. Det som återstår att verifiera står öppet redovisat i dokumentet. Jag har läst varje påstående och står för dem. Fel är mina.